Minst skadad – mest traumatiserad?

Skrevet av Anna Granström

Anna Granström

Vid ett licentiatseminarium vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna i november presenterades två studier, en där ett kriteriestyrt protokoll implementerades för att förbättra precision av triage, och en studie om patienterfarenheter av omhändertagandet i traumarummet.

Ett korrekt omhändertagande av traumapatienter reducerar morbiditet och mortalitet. Den svårt skadade bör tas omhand på högsta vårdnivå av ett fullt traumateam medan mer lindrigt skadade kan tas omhand av ett begränsat team. Det är en svår uppgift att triagera skadade patienter till rätt vårdnivå trots kriterier. I studie 1 visade resultatet att övertriage kunde sänkas från 74% till 52% efter implementering av ett kriteriestyrt protokoll 1. Övertriage vid traumacentret är fortsatt högt och ligger på cirka 50%, de senaste 5 åren. Det innebär att mer än 600 patienter med lindrigare skador (ISS <15) tas omhand av ett fullt traumateam varje år vid Traumacenter Karolinska.

Det kan antas att ett omhändertagande av ett fullt traumateam enligt ATLS-principen kan upplevas som skrämmande av patienten. För att undersöka detta intervjuades 16 traumapatienter med lindrigare skador, om sina upplevelser av att bli omhändertagna på traumarummet av ett fullständigt traumateam. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys.

Hur upplevde patienterna omhändertagandet?

Situationen i traumarummet beskrevs med citat som: ”Jag var i chock…helt fastbunden…”, ”Jag trodde det var min sista kväll i livet”, men även ”Det var massor av folk men de jobbade effektivt och var väldigt omtänksamma”.

I resultatet framkom underkategorier som; rädsla, smärta, oro, förflyttningar och att vara i centrum eller att vara ointressant. En patient beskrev det som: ”Jag hörde vad de sa, men det var som om jag inte var där…jag hade inte kontakt med någon…” och en annan patient sa att ”För dem var det en vanlig dag på jobbet men jag trodde att jag skulle dö”.

Patienterna upplevde också att allt gick väldigt fort och slutade abrupt: ”Det var över väldigt snabbt…sen var de iväg till nästa uppgift…jag ville tacka för hjälpen…men det var svårt för att alla hade försvunnit”.

Och analysen…?

Underkategorierna genererade allmänna kategorier; känslomässigt svar, fysiska obehag och att känna sig prioriterad eller ignorerad. Slutligen bildades en huvudkategori: ”Att känna sig trygg i en skrämmande situation” 2.

Vad betyder det?

Sammanfattningsvis visar resultaten från båda studier att det finns det utrymme för förbättring av både ”in-hospital triage” och psykosocialt omhändertagande av traumapatienterna. Att kontinuerligt ha fokus på patienternas fysiska och känslomässiga välmående under hela omhändertagandet i traumarummet utan att äventyra säkerheten är av största vikt. För att öka patienttillfredsställelse behöver traumateamet lära sig att hantera patienternas oro och rädsla, minska smärtsamma procedurer och förbättra det personliga mötet.

Vilket är nästa steg?

En möjlighet skulle kunna vara introduktion av ytterligare en funktion i traumateamet, vars uppgift är att vara en länk mellan patienten och teamet i det akuta skedet.

Traumapatienter som omhändertagits av ett fullt traumateam i traumarummet bör erbjudas kontakt för uppföljning i ett senare skede, även de som inte var svårt skadade, i form av telefonsamtal eller återbesök.

Återkoppling till traumateamsmedlemmar om patientupplevelser och vad som verkligen är av betydelse för patienten.

  1. Granstrom A, Strömmer L, Schandl A, Östlund A. “A criteria-directed protocol for in-hospital triage of trauma patients”. European journal of emergency medicine : official journal of the European Society for Emergency Medicine. 2018;25(1):25-31.
  2. Granström A, Strömmer L, Falk A-C, Schandl A. “Patient experiences of initial trauma care”. International emergency nursing. 2018 (article in press).